Söndagen till ära blev det en tripp till Kjuge för första gången detta året och fy f*n vad det gick illa. Jag känner att kag blivit starkare, men vad hjälper det när inget annat svarar som jag vill. Storstryk på sisådär alla problem jag gav mej på. Självförtroendet stukades lite, men ändå har jag vetskapen att snart så kommer självförtroendet tillbaks för att våga lassa på ordentligt på graniten. Det känns bara så förbannat tråkigt då jag är sugen på att klättra ute och bara vill att det ska fungera.
Jag får fortsätta att skava på och hitta fingrarna ordentligt igen då det känns som att det jag tappat mest sitter där och att våga lita på att jag håller och står ordentligt. Måtte det bara fortsätta framåt för det är bara några veckor kvar till Fontanresan och hur gött ska inte det bli?
Kanske dags att klättra grader du klarar av?
SvaraRadera/Dan
Ja, Dan är ju ett föredöme här. Han gör bara det han klarar av för tillfället, fikar.
SvaraRaderaOm man bara klättrar grader "man klarar av" tar man då steg framå (uppåt)? Kanske inte så som man önskar. Dessutom var de flesta graderna inom min räckvidd, men självförtroendet kanske inte är på topp?
SvaraRadera@V: Nja lite rätt har du, men just nu är du fel person att kommentera just det.
SvaraRadera@P: Bara och bara, klättra som du vill, förr eller senare kommer du till insikt. Helst förr för blir det senare så gör det mest bara ont.
En önskan är en vision om att nå ett visst mål. För att nå dit finns där många vägar att välja mellan, vissa skadas man av. Klättring är en farlig sport... eller hur?
//Dan